En ny dag.

Det är redan torsdag. Jag förstår inte att jag fortfarande lever.
Lördagen kommer att bli ett helvete igen. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att jag klarar av att jobba den dagen och på söndag. Jag känner mig helt to på insidan...
Men samtidigt känns det som att jag har en stor sten i hela mig. Stenen tynger ner hjärtat, magen, bröstet och ibland till och med huvudet. Jag hoppas bara att det här är en fruktnsvärd dröm. Och jag vill vakna upp nu. Men sån tur har jag inte.. En koma skulle vara mycket trevligt. Bara jag inte skulle ligga och tänka på det här. Mitt liv som var så bra och trevligt och som jag dessutom var så nöjd med, har blivit min värsta fiende. Jag hatar det.