När man inte trodde att det kunde bli värre så kom livet och gav än en käftsmäll.
Nej, jag vaknade inte i onsdags av att jag slog mig själv.
När jag hade lyckats dra mig upp ur sängen så kännde jag att jag hade ont. Och det gjorde ont när jag kissade. Och jag var kissnödig hela tiden.
"Aha!" Tänkte jag. "Jag har fått urinvägsinfektion. Och jag ska jobba idag. Men det här var ju toppen!" Arg som fan ringde jag till vårdcentralen och fick en tid om fem min.
Jag var skit duktig som kunde pissa i en kopp. (Jag brukar ha väldigt svårt med att pissa på komando. Får prestationsångest.) Men eftersom jag inte hade pissat på typ 30min så gick det hur bra som hellst! (Som sagt... Urinvägsinfektion.)
Läkaren sa att jag hade rätt. "Japp, du har en urinvägsinfektion."
Och så fick jag ett recept. Eller fick och fick. Nu för tiden så lägger de tydligen in receptet i datorn och så får man gå till apoteket och få sina små piller. Men innan man får sitt knark så måste man säga typ: hej det ska finnas ett recept på eran dator åt mig.
Vad ska man säga liksom??!
Sen jobbade jag. Och jag hade glömt min bok hemma. Så jag fick läsa skvallertidningar som var sex månader gamla. Jag tycker inte om skvallertidningar. Och gamla skvallertidningar har väll ingen jävel någon nytta av!?
Förutom jag dårå. Som är så jävla dum som glömmer min dåliga bok.
Ah. Det var skönt att få lätta på trycket lite.
Tack.