Jag vill tacka.

Jag vill tacka Eveline för att hon är så söt, snäll och äkta.
För att hon ställer upp helt enkelt.
För att hon är en sån bra vän.
Tack!

(Peter kommer med på ett hörn här också!)

Jag vill tacka.

Jag vill tacka Superkryp för den fina kommentaren, som han raderade.
Tack!

Idag.

Dagsläget: fungerar nästan..
Kommer att hata morgondagen dock. Vet det redan nu. Men det är ju inte så konstigt..
Två dar i rad har jag kunnat sova, och somnat utan att ha för mycket ångest.
Jag har till och med ätit ganska så bra. Vilket faktiskt, om jag ska vara ärlig, ger mig lite ångest. Jag har gått ner tre kilo. Vill inte gå upp. Vill inte. Ska börja träna igen. Då går jag inte upp. Det vet jag.
Jag vågar inte tacka Ataraxen för sovandet än. Vet inte om det är de som spökar eller om det är för att jag har sovit högst fem timmar om natten i två veckor. Jag menar.. Min kropp kan ju inte må så bra av det här.. Imorgon ska jag inte jobba. Ska sova längre än vad jag brukar.
Haha. Som om jag någonsin i mitt liv skulle gå upp innan halv sex av fri vilja! Pyttsan!
Men imorgon ska jag sova lite längre. Så får vi se hur det går..

Bra.

Det gick bra hos doktorn idag.
Först verkade det som att hon inte ville ge mig några piller sen gjorde hon det.
Nu ska jag börja att äta Atarax. Det känns ganska så bra. Bra för att jag hoppas att jag kan sova och slippa denna ångest som håller på att förstöra mig. Dåligt för att jag vill inte ha ångest! Jag vill inte ha denna förändring av mitt liv. Och ja.. Jag vill inte hålla på och äta piller. Men nu har jag inget annat val. Faktiskt. Jag har inte det.
Ljög till och med lite för doktorn idag. Men äsch. Det gjorde ju inget.
Höll nästan på att börja gråta. Men hon var snäll. Sa att jag var söt.
Hur fan hon nu kunde se det.. Såg helt hemsk ut. Har inte sovit nått i natt.
Hoppas på en bättre natt och en bättre dag imorogn.
Hoppas på brev imorogn..

Nervös.

Jag känner mig lite nervös idag..
Om någon timme ska jag träfaf en doktor. Tänk om hon inte vill ge mig några piller..
Då kommer jag ju inte att klara mig. Hur fan ska ajg klara mig då?
Det här naturläkemedlet som jag ahr tagit i en vecka nu hjälper inte alls. Känner mig inte sömning fast jag tar alla piller som man får ta under en dag.
I natt kunde jag inte sova alls. Lång vaken och försökte sova hela natten. Så när klockan ringde skickade jag ett sms till jobbet och sa att jag inte kommer alls idag. De tycker nog inte om mig längre.. Jag har en sån ångest idag. Över en massa saker. Hoppas på piller.
Jag som alltid har varit ganska mycket emot piller. Vad sjukt allt känns. Nu vill/måste jag ha dem. Förstår inte hur jag ska kunna klara mig utan dem. Håll tummarna åt mig idag. Snälla..

Natt.

Min mamma sa åt mig igår att jag inte skulle ställa klockan och sova så länge jag bara kunde idag. Tog hennes piller och kände först inget. Gick och la mig i sängen för att läsa. Och då började jag känna av det. Tio min efter jag hade släckt lampan sov jag nog. Vaknade lite på morgonen. Vågade inte kolla på klockan. Sa bara åt mig själv att sova. Låg och halvsov/sov ett tag (eller nått sånt). Sen sa jag åt mig själv att det var okej om jag kollade var klockan var. Trodde att den var nio. Men ack, jag hade fel. 13.20 visade den! Gud vad jag är duktig! (Eller det kanske var mammas piller..?) Lyckades till och med att äta en normal frukost. Nu får jag lite ångest och tänker på de där två kg som jag har gått ner. Tänk om jag börjar att äta igen och går upp. Dessa två kg var/är det enda som var/är bra med hela den här skiten. Nej fan, jag ska börja träna igen. Då går jag inte upp.
Nästan inge godis och snask för min del längre. Nu när man är singel måste man ju se bra ut.

101.

101 dalmatiner.
101 bloggar.

Grattis till mig!

En massa.

Sitter här och väntar på att pillret som jag fick av min mamma ska börja verka..
Jag känner mig mest hungrig. Lite trött också.
Jag borde vara helt slut. Kom hem vid fyra i natt. Och sen upp och jobba.
Men nu sitter jag här. Och klockan börjar bli mycket. Vågar inte blanda pillrerna heller.
Lite rädd för hur det här pillret kommer att verka.
Imorgon ska jag försöka få en tid till doktorn. Hoppas att det går bra.
Jag har en massa tankar och känslor. Allt i en röra. Jag orkar inte.
Mitt i skiten måste man börja att välja.. Kan jag inte bara få ha lite kul nu? Eller i alla fall försöka..
Hoppas på att få ett brev på tisdag. Hoppas och längtar..
Just nu känns det som att jag bara lever för de där breven och mina vänner.
Och lite för den enda dröm jag har..

Bra att veta.

Idag har jag bajsat på jobbet..
Jag är väldigt stolt över mig själv.
Det var nog första och sista gången. Men man kan ju aldrig veta säkert..
De hade i alla fall precis gått. Och jag visste att de skulle vara borta en tid.
Så jag passade på. Bajsade på.
Jag hann diska, bajsa och dammsuga när de var borta.
Jag är så bra.
Sen var vi tre personer som brottades med en liten katt.
Den här lilla katt fröken är otroligt envis, bestämd och kan bli väldigt sur. Och henne skulle vi avmaska. Det är till och med problem med att kamma henne. Ibland måste vi vara två.
Det började med att vi skulle vara två som avmaskade henne. Jag och hon jag jobbar för. Hon jag jobbar för tog av sig nästan alla kläder och sa att det var bäst så. För det brukade komma medel överallt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ville ju inte åka hem med en massa äckliga fläckar på kläderna. Samtidigt kändes det lite konstigt att ta av sig dem. Jag trodde att det bara skulle bli hon och jag. Så jag satte på mig en extra tröja och tog av mig byxorna.
Sen frågade hon sin kille om han kunde hjälpa till. Jag höll i baktassarna och skulle spruta in medlet. Han höll i kroppen och framtassarna. Hon försökte bända upp käften på katten som vägrade. När hon fick upp den var jag snabb som blixten. In med spruten i käften och trycka. Jag var så jävla duktig. Det kom nästan inget utanför munnen. Tömde nästan hela spruten på en gång. De vart lite imponerade. Och jag med.
Vetrinär kanske skulle vara en kariär för mig...

Läst.

Läste i min skolbok idag att vi i Sverige nästan är ensamma om att ha nummer på veckorna.
Visst är det konstigt? Att det nästan bara är vi som har så i hela världen.
Jag trodde att alla hade nummer på veckorna.
Hur kan det klara sig utan det i andra länder?
Hur?

Vill.

Jag vill ha henne i min famn.
Vill kyssa henne ömt och hålla om henne.
Jag vill vara i hennes famn.
Vi passar så bra ihop. Som ett pussel.
På alla plan och på alla sätt.
Min kropp och själ saknar henne.
Skriker efter henne. Hungrar efter henne. Längtar efter henne.
Hela jag värker.
Hon var ju min soulmate.
Jag tror fortfarande att hon är det.
Jag vet.
Lita på mig...

Idag.

Idag har jag jobbat. Det gick inte så bra.
Har en sån fet ångest. Den bara ligger över mig hela tiden.
Allt påminner om Maria. Allt. Det är så jobbigt.
Berättade för hon som jag jobbar för att jag fortfarande mår dåligt.
Så att hon kan förstå varför jag inte är lika glad och pratig som vanligt.

Jag förstår verkligen inte hur hon kunde göra så här.
Jag förstår inte att hon kunde lämna allt vårt fina för att vara med en schizofren alkoholist och f.d knarkare. Snacka om att byta ner sig.
Det känns i alla fall bra. Men inte så mycket.
Jag är ju mycket bättre. Därför känns allt så stört.
Ikväll ska jag testa piller. För att se om jag kan sova. Så att ångesten blir mindre.
Hoppas att de hjälper. Annars blir det till att ringa en doktor.
Men jag har hittat mig en trygghet nu...

Suger.

Vaknade två timmar innan jag skulle upp. Jippie. Allt är emot mig.
Dessutom hade jag drömt en dröm som visst den var underbar, men jag fick feting ångest av den också. Drömde att allt var bra igen. Allt var som det skulle. Och så vaknar man och inser att det bara var en dröm. Det kommer aldrig bli bra igen. Det kommer aldrig bli så. Men den var så verklig. Jag tog i krossade ägg i drömmen, och jag kunde verkligen känna dem. Jag vill att min dröm ska slå in. Jag vill och önskar att den gör det. Nu kommer jag att ha ångest hela dagen. Och inte kunna äta.

En vecka.

En vecka har det gått snart. Om några timmar.
För en vecka sen förstördes allt.
Jag förstår inte hur jag ska orka med den här dagen. Jag har inte ens varit uppe i en timme och jag måste redan kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Får knappt i mig min frukost. Vill bara spy och hoppa framför tunnelbanan. Det vore så skönt. Jag känner verkligen att jag inte har nått att leva för. Detta slog mig igår. Att jag inte har nått att leva för. Jag känner inte ens någon motivation.
Jag som alltid brukar vara så motiverad och glad. Jag känner inte igen mig själv. Och förstår inte hur jag ska kunna komma tillbaka.
Hur fan ska det gå på jobbet idag? Jag kan ju inte börja gråta mitt i affären.
Jag kommer bara gå och räkna timmarna. Och sen kommer det att hugga till i mig.

Jag förstår inte varför det blev så här. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag orkar inte att det är så här. Jag klarar inte att det är så här.

Jag trodde ju att jag skulle få ha dig hela mitt liv. Du sa det ju själv. Så många gånger...

En dröm.

Jag trodde att jag skulle gifta mig innom ett år.
Nu hoppas jag bara att jag inte mår så här.

En ny dag.

Det är redan torsdag. Jag förstår inte att jag fortfarande lever.
Lördagen kommer att bli ett helvete igen. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att jag klarar av att jobba den dagen och på söndag. Jag känner mig helt to på insidan...
Men samtidigt känns det som att jag har en stor sten i hela mig. Stenen tynger ner hjärtat, magen, bröstet och ibland till och med huvudet. Jag hoppas bara att det här är en fruktnsvärd dröm. Och jag vill vakna upp nu. Men sån tur har jag inte.. En koma skulle vara mycket trevligt. Bara jag inte skulle ligga och tänka på det här. Mitt liv som var så bra och trevligt och som jag dessutom var så nöjd med, har blivit min värsta fiende. Jag hatar det.

Fler dåligheter.

Fick min första panikattack igår. Tack så mycket, det var ju en väldigt trevlig upplevelse.
Som om jag inte hade gått igenom tillräckligt med skit och helvete på dagen.
Det blev ännu en sömnlös natt, nästan. Fem timmar lyckades jag sova den här natten. Jag känner mig såååå utvilad och glad idag. Jag är ett virrvar av känslor. Har för många tankar. Jag vill inte käna nått. Det vorde lättast så. Det vore skönast. Jag vill inte tänka. Jag vill ingenting.
Det är hemskt att ens liv bara kan förstöras så här. Jag känner mig apatisk. Men inte riktigt. Jag tror att jag känner och tänker för mycket för att räknas som apatisk. Gud vad skönt det vore om jag var apatisk.

Är jag inte värd mer?

Vaknar efter fyra timmars sömn. Det var inte lätt att somna...
Jag skulle behöva mer sömn den här natten. Så att ajg orkar möta hon som har förstört mig. Och så att jag orkar flytta spillrorna av mitt liv. För att vara spillror är det väldigt mycket saker...
Är jag inte värd mer sömn? Är jag inte värd mer över huvudtaget?

Tydligen inte.

Fasa.

Ja fasar inför imorogn. Det värsta som kan hända är att jag bryter ihop inför alla.
Det vill jag inte. Jag vill inte flytta. Jag vill inte att det ska vara så här.
Jag vill ha ett liv igen. Så som det var. Jag hatar allt. Jag orkar inte. Fan.

Tappat.

Jag har tappat allt. Hoppet, lyckan.. För att inte tala om kärleken..
Jag klarar inte det här. Alla säger att jag kommer att göra det. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer att göra det. Jag känner ingen livslust. Ser bara mörker. Allt är förstört, allt. Speciellt jag. Jag känner knappt igen mig. Känner mig inte glad. Inte nån gång. Kan inte äta, mår bara illa. Det bästa som kan hända är att jag går ner några kilon. För det vill jag. Men om jag inte ser upp så kan jag bli sjuk. Men det spelar ingen roll känns det som. Jag vill ändå inte leva. Och ärligt talat vet jag inte om jag kommer att göra det så länge till. Jag är på botten av botten. Djupare än så. Hur fan kan jag komma upp härifrån när jag inte har någon motivation. Känner inge hopp om framtiden. Det finns ju ingen framtid! Det var ju ändå bara lögn. Så känns det.
Det känns helt omöjligt att sätta upp nya mål. Till vems nytta skulle det vara? Inte till min i alla fall.


Jag orkar inte längre.

Allt är slut.

Hela mitt liv är över. Det känns i alla fall så. Och det är nog troligen så.
Hon har lämnat mig. Jag fattar det inte. Jag trodde att allt var bra. Det gör så ont.
Jag orkar ingenting. Jag vll inte leva. Alla mina drömmar och ALLT är förstört. Krossade.